När jag ska hämta mitt barn i skolan så är jag ofta tidig och står i korridoren på skolan och väntar i drygt tio minuter på att hennes sista lektion ska sluta. I korridoren ser man ofta samma saker och man hinner se en del under tio minuter.
Barn som springer, barn som sparkar boll, barn som SLÅSS SÅ NÄVARNA FLYGER mellan dem. Jag har fått gå emellan flera gånger och avstyra dessa bråk. Och även om de bara är 7-9 år gamla så kan de slåss hårt med varandra, det har ofta slutat med näsblod när de slagits.
Det enda jag nästan aldrig ser i korridoren på skolan är ANSTÄLLDA vuxna, någon pedagog som på ett bra sätt kan gå emellan och förklara för dessa barn på ett pedagogiskt sätt varför man inte ska slåss och vad deras slagsmål så småningom kan leda till i framtiden - om ingen får in en sådan pärla att det andra barnet inte får någon framtid överhuvudtaget. Okej, så hårt kanske de inte slår just nu, i den ålder de befinner sig, men risken FINNS och den blir inte mindre allteftersom barnen blir äldre...
Givetvis handlar allt om föräldrarnas ansvar att lära sina barn att inte slåss. Men alla barn har inte med sig den uppfostran hemifrån och vad som sker i skolans korridorer ska vara skolans ansvar med vuxna pedagoger (och andra anställda) som kan styra upp det hela. För föräldrarna kan inte krävas på att vara med sitt barn i skolan HELA dagen.
Så - kontentan av det hela är väl att mer pengar bör läggas på skolan så att skolan kan anställa fler vuxna så att kanske NÅGON kan få tid att titta ut i korridoren ibland?
I övrigt är jag nöjd med mitt barns skola - det finns i alla fall en pedagog i klassrummet. Än så länge...
Visar inlägg med etikett Barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barn. Visa alla inlägg
tisdag 8 oktober 2013
måndag 7 oktober 2013
Det borde jag vara gammal nog att förstå
Idag när jag och dottern åkte bil började jag sjunga. Jag tycker själv att jag sjunger relativt bra. Kanske inte fantastiskt bra, men långt ifrån dåligt.
Till slut gav dottern ifrån sig ett vrål:
-SLUTA PAPPA!! Jag får ont i ögonen!
Hmm. Jag var tvungen att kontra:
-Får du ont i ögonen så måste du verkligen tycka illa om min sång...?!
Efter en kortare konstpaus då hon såg smått fundersam ut utbrast hon:
-Jag sade fel. Jag menade öronen. Men det borde du vara gammal nog att förstå...
Ridå!
Till slut gav dottern ifrån sig ett vrål:
-SLUTA PAPPA!! Jag får ont i ögonen!
Hmm. Jag var tvungen att kontra:
-Får du ont i ögonen så måste du verkligen tycka illa om min sång...?!
Efter en kortare konstpaus då hon såg smått fundersam ut utbrast hon:
-Jag sade fel. Jag menade öronen. Men det borde du vara gammal nog att förstå...
Ridå!
onsdag 21 augusti 2013
Hur man får ett barn att glömma saftsug på kvällen!
Jag och dottern var idag och besökte farfar och farmor som bor ett par hundra meter hemifrån oss. Det är förvisso helt oväsentligt i denna berättelse.
Saken var den att är min dotter inte ska äta eller dricka något med socker i så tätt intill sovdags som det är när klockan är 19:00, och det var så mycket klockan var när vi skulle gå hem.
Då, ja just då, så såg dottern sin farfar svepa ett glas saft, ett stort glas apelsinsaft så kall att imman låg tät på utsidan av glaset och så snabbt att klockorna stannade hördes ett vrål skarpt som en synål - "farfar, jag vill OCKSÅÅÅÅ ha saft!!!".
Efter uppmaningar från mig och farmor sade han också nej, vilket han ofta har svårt för. I hans ögon ska en farfar vara den snällaste och bästa vän ett barnbarn kan ha och därför alltid säga "ja" till allt, oavsett hur konstiga saker det är och oavsett hur mycket det bryter mot de principer barnets föräldrar har.
Det slutade med att dottern blev arg och stängde balkongdörren.
Att hon stängde balkongdörren var ingen grej i sig, men en betydligt mer väsentlig grej än avståndet det är mellan våra respektive lägenheter.
Farfar stod nämligen ute på balkongen och rökte.
Jag sade till dottern att "nu får farfar stå där ute inatt, vi vinkar till honom när vi går hem" och det gick hon genast med på och glömde helt bort att hon var sugen på saft.
Glatt sprang hon ner för trappen samtidigt som hon drog på sig cykelhjälmen, vinkade till farfar och cyklade hemåt med mig springande efter.
Jag hoppas att farmor såg min blinkning med ena ögat och förstod att hon skulle släppa in farfar från balkongen igen så snart vi var utom synhåll. Annars står han väl kvar där ute än imorgon eftermiddag när vi ska dit på middag!
Saken var den att är min dotter inte ska äta eller dricka något med socker i så tätt intill sovdags som det är när klockan är 19:00, och det var så mycket klockan var när vi skulle gå hem.
Då, ja just då, så såg dottern sin farfar svepa ett glas saft, ett stort glas apelsinsaft så kall att imman låg tät på utsidan av glaset och så snabbt att klockorna stannade hördes ett vrål skarpt som en synål - "farfar, jag vill OCKSÅÅÅÅ ha saft!!!".
Efter uppmaningar från mig och farmor sade han också nej, vilket han ofta har svårt för. I hans ögon ska en farfar vara den snällaste och bästa vän ett barnbarn kan ha och därför alltid säga "ja" till allt, oavsett hur konstiga saker det är och oavsett hur mycket det bryter mot de principer barnets föräldrar har.
Det slutade med att dottern blev arg och stängde balkongdörren.
Att hon stängde balkongdörren var ingen grej i sig, men en betydligt mer väsentlig grej än avståndet det är mellan våra respektive lägenheter.
Farfar stod nämligen ute på balkongen och rökte.
Jag sade till dottern att "nu får farfar stå där ute inatt, vi vinkar till honom när vi går hem" och det gick hon genast med på och glömde helt bort att hon var sugen på saft.
Glatt sprang hon ner för trappen samtidigt som hon drog på sig cykelhjälmen, vinkade till farfar och cyklade hemåt med mig springande efter.
Jag hoppas att farmor såg min blinkning med ena ögat och förstod att hon skulle släppa in farfar från balkongen igen så snart vi var utom synhåll. Annars står han väl kvar där ute än imorgon eftermiddag när vi ska dit på middag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)